En blogg från Högskolan i Borås

onsdag 30 september 2009

Att jobba och leva i både uppgång och nedgång


Var på en föreläsning i förra veckan kring hur organisationer kan dra nytta av lågkonjunkturen för att flytta fram sina positioner. Lena Gonäs, Professor i Arbetsvetenskap, beskrev de nya arbetslivet baserat på en studie från 2005. Hon menar att det sker kontinuerlig omstrukturering på arbetsmarknaden i dag vilken, menar hon, är konstant. Detta innebär att vi som anställda eller för all del även egenföretagare lever hela tiden med risken att förlora jobbet och frågan är vad gör det med oss. Vidare menar hon att arbetsmarknaden har ett behov av funktionell och numerär flexibilitet vilket innebär att omställning till nya arbetsuppgifter är ett krav för att inte riskera att halka efter. Även att den numärera flexibiliteten dvs behovet av olika antal "huvuden" kan se olika ut över tid. Då tänker jag, och såklart andra med mig, att bemanningsbranschen är här för att stanna. Det är ju en bransch som vuxit och som har möjlighet och kompetens att hantera upp och nedgångar. Snabba på att ställa om till något nytt osv. Något som är deras affärsidé och där inhyrd personal finns inom så gått som alla branscher och yrken.

Avveckling och utveckling sker pararellt vilket riskera att skapa otydlighet och osäkerhet i en organisation. Hur kan jag som anställd känna mig motiverad att vara med att förbättra och utveckla en verksamhet när jag vet att jag bara skall vara kvar för en kortare tid. Hade ett mycket trevlig samtal med en gammal kollega igår där vi just diskuterade detta. Hon har varit fastanställd på många företag under många år, haft eget företag och har själv valt att gå in i en projektanställning. Hon har en anställning på 2 år som kan bli 3 år och menade att hon kände inte samma engagemang och motivation att arbeta med den strategiska utvecklingen på företaget. Fokus för henne låg mer, menar hon i det dagliga arbetet. Att verka för att verksamheten här och nu håller en god kvalité. Hon sa att hon själv aldrig upplevt denna känslan tidigare och tyckte att det var lite skrämmande. För hur kommer vår arbetsmarknad utvecklas på längre sikt med mycket inhyrd personal och projektanställningar om nu andra känner som hon. Kanske måste vi hitta nya vägar att just hantera upp och nedgångar med andra metoder än de tradionella varseln och uppsägningarna. Att motivera och engagera personalen i dåliga tider eller vid en kortare anställning, hur gör man? Christian Höglund från Iro AB i Ulricehamn berättade på samma föreläsning som Lena Gonäs , att de infört 4 dagar veckor med en lönesäkning, dvs arbeta 80% för 80% av lönen. Han menade att detta varit A och O för Iro AB att kunna överleva och göra den omstruktureringen och den kvalitetshöjning som var ett måste för att överleva, under men också efter, krisen. Hur de byggt om hela fabriken och lyckats, trots uppsägningar, motivera personalen att vara med på denna resa. När jag hörde honom kändes det bra att det finns "goda exempel" och det finns många. Hans slutsats var att färre kommer att få göra mer i framtiden. Men hade dom inte vågat ta det beslutet så hade många färre inte gjort något, och vi kan fråga oss vad som är bäst?

Det känns som vi lever i förändringens tidevarav,vi är i postindustrialismen och in i ett mer kunskapsintensivt arbetsliv. Och kanske är det tur att vi någonstans går mot tider då färre gör mer eftersom vi också mot 2020 kommer ha en stor generationsväxling. En generationsväxling där arbetskraftsbrist istället blir ledordet. Så kanske är det rätt att rusta sig nu, vem vet?

Läs gärna mer på Svenskt näringsliv sida om "Splittrad bild av krisen i företagarsverige"